Först och främst var det en lättnad att få komma hem, hur hemskt det en låter, men det var mycket som tog på energi när jag var där. En viss person. Hade jag inte haft mina vänner, min kontakt person Ginger och lärarna där hade jag varit hemma från och med dom första månaderna.  När jag fått mitt bagage på Arlanda och kom ut bland alla föräldrar som stod och väntade, och såg sedan hela min familj, släpptes en stor jävla klump från halsen. Jag kan bokstavligt känna den dunnsade ner i magen. Att få komma hem kändes just då som det bästa jag någonsin hade gjort.

Svenskan flöt på ganska bra en då när jag väl kommit hem. Åkte ju dessutom direkt till Turiket dagen efter med mina vänner, kan säga att det finns fina mina av min och mitt svengelska. Just nu är det väl inget som stör mig, visst kan ett engelskt ord komma upp när jag pratar fort och vill bara få något sagt, eller om jag helt enkelt inte hittar ett bättre ord till att förklara saker.

Såklart så saknar jag en massor borta i North Carolina! Men för mig kommer det alltid att gälla "Borta bra men hemma bäst". Dock hindrar det inte mig att åka till Australien om två år som Au Pair!